måndag 20 december 2010

Walking with a ghost

Silent night



Sort of




Ett dovt bullrande från bussens däck mot en snötäckt väg. Samtalande röster längre fram i bussen. Pianots mjuka toner från hörlurarna. Ser ut genom rutan och ser ett kallt vinterlandskap susa förbi. Snötäckta trädtoppar och vita fält, vinden tillsammans med snöflingorna skapar en blandad grå och vit, yrande dimma. Kikar på sätet framför mig som är grått och nedklottrat med svart, tjock penna. Sätet hoppar till samtidigt som bussen kränger till på grund utav det buckliga vägunderlaget. Plötsligt inser jag hur grått allting är. Grått. Svart. Vitt. En enda rörig blandning. Inga lampor, inga färger, bara en grå, kall värld. Både innanför bussens väggar och utanför. Himlen ligger utbredd som ett grått, fluffigt täcke och snöflingorna som faller från den verkar aldrig ta slut. Oändligt. Nedanför himlen ligger ett vitt landskap utbrett, här och där syns lite trädtoppar och snötäckta hustak på fälten. Den gråa jackan, de gråa, stickade vantarna, mörka jeansen, det gråa sätet framför mig, den gråa världen och kylan - allt får mig plötsligt att rysa till av obehag. Det känns som att ha fått ett färglöst seende, som att sätta på ett svart/vitt filter över ögonen. Jag kikar ut genom rutan igen, byter låt. Byter fokus och tittar in i mina egna ögon som speglas genom rutan. Ögonfärgen är till och med grå/blå. Plötsligt bländas jag utav ett mötande ljus. Billyktor. Ljuset reflekteras i rutan och lyser upp allt en aning. I ren reflex utav det plötsliga ljuset kisar jag och tittar bort. Men så ser jag något på rutan. Ännu en bil kör förbi i den motsatta vägfilen och jag placerar blicken på den kalla rutan. När bilens ljusstrålar träffar rutan, får jag syn på de enskilda snöflingorna på den. Jag har aldrig riktigt lagt någon större uppmärksamhet på enskilda snöflingor, bara sett dem i sin helhet, som en tjock stor massa som skapar förseningar i kollektivtrafiken och som går att åka pulka på. Men i ljuset sken såg jag hur de bildade olika mönster, som kristallstjärnor. Bilen och dess ljus passerade och allt återgick i mörka toner igen. Men det dröjde inte länge förrän rutan lystes upp igen. Jag kunde inte låta bli att le lite åt det fina mönstret som varje snöflinga skapade. Allt som var så grått, vitt och kallt kanske inte alls behövde betyda och förknippas med mental kyla och opepphet. Saker kanske blev lite annorlunda beroende på hur man såg på dem, om man hade förmågan att lysa upp dem eller inte. Jag bytte fokus igen och kikade ut mot husen som bussen for förbi. I fönstren lyste ljusstakar och julstjärnor, och man kunde skymta tända ljus. När jag senare öppnade dörren och klev över tröskeln hemma, möttes jag av värme och tända ljus. Efter att ha kokat lite te, dragit på mig raggsockar och krupit ner under en filt, betraktade jag snön som fortfarande yrde utanför fönstret. Vintern kanske inte alls var så fel trots allt.